alltinomdenise.blogg.se

Som förut fast ändå inte
Jag slog på sommar i P1 häromdagen, jag skulle lyssna på mandelmanns sommarprat. Melodin (sommar sommar sommar) som är till introt för sommar i P1 påminner mig så mycket om dig,  min barndom och om sommaren. 
 
 
Jag, mina syskon och mamma bodde nere hos mormor och morfar under en period och varje sommar efter det gjorde vi fortfarande det på ett sätt (trots att vi bara bodde någon kilometer ifrån). Mamma jobbade alltid mycket på somrarna och vi barn var då (med glädje) nere hos mormor och morfar, eller momma och moffan som vi kallar dom.
 
Jag minns hur vi varje morgon fick havregrynsgröt till frukost och att den gamla klockradion alltid var inställd på P1 i köket. 
Morfar brukade sitta vid köksbordet och vänta på att klockan skulle slå jämt, då höjde han volymen på radion så han kunde höra när dom presenterade nyheter & väder.
Sedan brukade han sänka volymen igen och sommar i P1 var på i bakgrunden. Då och då spelades den där melodin till introt. 
 
Jag minns hur vi badade från tidiga mornar till det att solen gick ner. Hur vi åt jordgubbar och pannkakor till lunch och till middag fick vi stekt strömming som moffan hade fiskat. Där i mellan åt vi fika, hembakta bullar, kolakakor och vaniljdrömmar, sen när det vart kväll så åt vi alltid varm choklad och ostmackor. När vi/jag sov över så ville jag ligga mitt mellan momma och moffan, momma brukade läsa sagor från den där spännande, tjocka sagoboken som alltid har funnits där nere för alla barnbarn att läsa.
 
 
Jag minns hur moffan alltid frågade om det var varmt i vattnet efter varje bad och hur han fick olika svar ju senare och varmare det blev under dagen.
Jag minns hur vi dök och badade från piren och tävlade om hur långt ut vi kunde simma och hur moffan brukade åka ut och komma in med båten och vi stod där längst ute på piren och vinkade till honom.
 
När jag tänker tillbaka på min barndom så var somrarna hos mormor och morfar den tid jag kommer ihåg allra mest. Det gjorde inget att mamma jobbade mycket, tiden där nere var så rolig och vi fick ju bada hela dagarna!
Läpparna kunde vara aldelens blå när dagen var slut och även fast det var oväder ibland så skulle vi ner och bada, för det var ju då det var stora vågor!
 
En av alla höjdpunkter på somrarna var när man gick till den lilla affären som fanns där nere, inte bara för att köpa godis utan också för att kolla vilka nya uppblåsbara badleksaker dom hade fått in. Mormor köpte ett par stycken som höll i flera år och som alla barnbarn kunde använda när vi badade. Men något år hade jag sparat ihop så jag kunde köpa en egen badleksak och jag valde ut den senaste, ett rymdskepp! 
 
Det har alltid varit liv och rörelse i mormor och morfars hus. Med 4 barn, 16 barnbarn och sedan barnbarnsbarn. Det bästa tyckte jag var när vi då och då samlades allihopa och åt något gott som moffan hade skjutit/fiskat och som momma hade lagat till. 
 
Jag är mormor och morfar evigt tacksam över den trygghet och dom fina minnena som dom har gett/ger mig/oss. Där nere har man alltid varit välkommen, det har inte spelat någon roll vilken tid på dygnet det har varit.
 
Den här sommaren är på många sätt sig likt dom andra somrarna, men den är på ett väldigt stort sätt också sig väldigt olik.. Jag vet inte om det blir sista sommaren som man kan sitta på eran (för mig kommer alltid huset att vara erat hus) balkong och fika, skratta, gråta. Det känns som att en era börjar ta slut och jag likt många fler tycker det är svårt att acceptera lika mycket som jag/vi tycker det är svårt att förstå att det är ditt namn det står på stenen vid graven.
 
Inget är sig likt när du inte finns moffan. Vi alla väntar fortfarande på att du ska komma och sätta dig och fika med oss på balkongen och att du ska komma upp ur källaren, ner från fejset eller inkörandes med båten. 
 
Du var så snäll, ödmjuk och omtänksam. 
Och både du och mormor visade att man behöver inte ha mycket pengar för att vara rik. 
Ni gav/ger så mycket mer och det tänker jag ofta på och det kommer jag ta med mig genom livet.
Egentligen behöver man inte så mycket, det viktigaste är faktiskt att man har varandra, som den broderade tavlan i erat kök säger. 
 
När jag tänker efter så sa jag nog aldrig tack tillräckligt mycket när du levde,
men jag hoppas på något sätt att du ska höra det nu: Tack, tack, tack för allt älskade moffan!
Vi önskar allihopa, även du, så innerligt att du fick leva lite längre! 
Det gör nog mest ont, att du så gärna ville finnas kvar ett litet tag till här på jorden.
 
Det är jobbigt att minnas och tänka på, men jag vill aldrig glömma.
Som tur är kommer alltid den här melodin att påminna mig om dig och alla de fina minnen du gav mig/oss:
 
Hallå
Hej hej!
..om det är någon som läser denna blogg. Haha.
Det här med blogg, facebook, instagram, snapchat, är inte det väldigt konstigt ändå?
Det är som olika rum som vi går in i och berättar våra liv utifrån, istället för att folk fysiskt ska få se. 
Aja. Här sitter jag nu och skriver en liten del ur mitt liv, för er att ta del av och istället för att se får ni läsa istället. 
 
Nu var det ett tag sen. 
Det har varit mycket.
 
Moffan gick bort, med samma jävla sjukdom och nästan samma tid som faffan förra året.
Varför kan det inte bara få vara bra någon gång?
Moffan var också en som alltid varit där liksom, tillsammans med momma. 
Det är jättesorgligt att han inte finns mer. Jag väntar fortfarande på att han ska komma ner från fejset, upp ur källaren eller komma in med båten när man är nere hos momma nu.. 
Men han kommer ju aldrig och det kommer han aldrig mer att göra heller..
 
Jävla skitstart på året.
 
Jag hade precis börjat komma tillbaka sen min lilla krasch förra året, men nu tappade jag all energi igen.
 
Jag får en liten livskris mitt i allt också och vet ni? Livet handlar inte om vem som har den finaste bilen, huset eller mest perfektaste liv.
Det handlar om att vi lever här och nu och att vi ska ta till vara på det vi har och på dom vi har runt omkring oss. Inte ta för givet och hata, utan ge och älska! 
 
 Sen har lovat mig själv, från och med nu, att inte slösa den lilla energin jag har på saker som jag ändå inte kommer få energi tillbaka utav. 
 
 
Det har också varit mycket med skolan, jag har varit på praktik, jobbat, och sen livet någonstans där i mellan.
Just det, Angus fick våteksem som har gjort ont och kliat och det spred sig som löpeld och han hade så ont och mådde så dåligt. Tillslut fick vi åka in till veterinären och få kortison och annat.
Nu HOPPAS jag att det är under kontroll.
Sen hittade vi en tjock träflisa som hade borrat ner sig i hans tandkött i samma veva, som också gjorde ont, så vi fick åka tillbaka till veterinären och dom fick söva ner han och ta bort den...
 
och denna värme mitt i allt som det känns som jag inte har hunnit tagit del av än för det har varit KAOS dom senaste veckorna/månaderna.
 
Jag pratar sällan om hur jag mår eller hur saker och ting går.
Jag säger alltid "bra" och drar på med ett leende när någon frågar för det är ju så "man ska göra". 
Men för det mesta har jag känt mig superledsen och jag har haft totalt noll energi till göra något, även fast jag har gjort saker. 
Nu börjar det sakta men säkert att lugna ner sig.
Utbildningen börjar komma till sitt slut (på fredag) och den har ändå varit den sak jag har varit väldigt glad över och tyckt varit rolig, snart är jag hundskötare. 
Jag ska börja jobba lite mer i sommar på samma jobb som tidigare.
Sen får vi se vad det blir. Behöver lite tid att planera, tänka och samla energi.
 
Så. Nu vet ni. Ni få som läser min blogg.
Bra fint hej.
// Denise

15/4
För någon vecka sedan drömde jag om dig.
 
 
Du låg uppe och sov, i det rum som ni hade som sovrum förut.
Det var kväll och kolsvart ute och jag skulle sova över oss er.
När jag gick för att låsa ytterdörren så stannade en äldre moped utanför eran brokvist.
På mopeden satt det en äldre, ansiktslös man och jag kände hur magen vred sig och hur paniken kom.
Jag visste att det var bråttom. 
Jag försökte låsa ytterdörren men det gick inte! Jag sprang iväg för att skydda dig och när han satte sin fot innanför ytterdörren så vart allt slowmotion. Jag tog mig ingenstans.
Den ansiktslösa mannen gick med bestämda steg till sovrummet som ni har nu, på nedervåningen, och
när han kom in i sovrummet så gick allt tillbaka i sin vanliga takt igen.
Han letade efter dig, men rummet var tomt. För du låg ju uppe. 
Jag gick fram till mannen för att brotta ner han och kasta ut han, medans jag tog grepp om honom så upprepade han till mig flera gånger ”5, 5, 5, 5, 5, 5”. 
Sen vaknade jag. 
 
I förrgår, i lördags, fick jag en känsla av att på söndag är nog den sista gången jag kommer få se dig.
Igår, söndag den 15/4, skulle jag åkte ner för att hälsa på dig, men jag kom någon minut försent.. 
Men jag fick se dig en sista gång och jag fick säga hej då. Jag hoppas att du hörde.
 
Det var sån fin dag igår, det var nog den varmaste dagen på länge!
Jag är helt övertygad om att du satt på balkongen och drack ditt kaffe och kollade på ån som börjat tina upp och hur du äntligen kunde andas frisk luft igen. 
 
Du var så mycket för så många. 
Ingenting kommer bli sig likt utan dig, men vi kommer alltid att minnas dig.
Tack för all värme och kärlek du gav, 
älskade, finaste och bästa moffan <3