Jag slog på sommar i P1 häromdagen, jag skulle lyssna på mandelmanns sommarprat. Melodin (sommar sommar sommar) som är till introt för sommar i P1 påminner mig så mycket om dig, min barndom och om sommaren.
Jag, mina syskon och mamma bodde nere hos mormor och morfar under en period och varje sommar efter det gjorde vi fortfarande det på ett sätt (trots att vi bara bodde någon kilometer ifrån). Mamma jobbade alltid mycket på somrarna och vi barn var då (med glädje) nere hos mormor och morfar, eller momma och moffan som vi kallar dom.
Jag minns hur vi varje morgon fick havregrynsgröt till frukost och att den gamla klockradion alltid var inställd på P1 i köket.
Morfar brukade sitta vid köksbordet och vänta på att klockan skulle slå jämt, då höjde han volymen på radion så han kunde höra när dom presenterade nyheter & väder.
Sedan brukade han sänka volymen igen och sommar i P1 var på i bakgrunden. Då och då spelades den där melodin till introt.
Jag minns hur vi badade från tidiga mornar till det att solen gick ner. Hur vi åt jordgubbar och pannkakor till lunch och till middag fick vi stekt strömming som moffan hade fiskat. Där i mellan åt vi fika, hembakta bullar, kolakakor och vaniljdrömmar, sen när det vart kväll så åt vi alltid varm choklad och ostmackor. När vi/jag sov över så ville jag ligga mitt mellan momma och moffan, momma brukade läsa sagor från den där spännande, tjocka sagoboken som alltid har funnits där nere för alla barnbarn att läsa.
Jag minns hur moffan alltid frågade om det var varmt i vattnet efter varje bad och hur han fick olika svar ju senare och varmare det blev under dagen.
Jag minns hur vi dök och badade från piren och tävlade om hur långt ut vi kunde simma och hur moffan brukade åka ut och komma in med båten och vi stod där längst ute på piren och vinkade till honom.
När jag tänker tillbaka på min barndom så var somrarna hos mormor och morfar den tid jag kommer ihåg allra mest. Det gjorde inget att mamma jobbade mycket, tiden där nere var så rolig och vi fick ju bada hela dagarna!
Läpparna kunde vara aldelens blå när dagen var slut och även fast det var oväder ibland så skulle vi ner och bada, för det var ju då det var stora vågor!
En av alla höjdpunkter på somrarna var när man gick till den lilla affären som fanns där nere, inte bara för att köpa godis utan också för att kolla vilka nya uppblåsbara badleksaker dom hade fått in. Mormor köpte ett par stycken som höll i flera år och som alla barnbarn kunde använda när vi badade. Men något år hade jag sparat ihop så jag kunde köpa en egen badleksak och jag valde ut den senaste, ett rymdskepp!
Det har alltid varit liv och rörelse i mormor och morfars hus. Med 4 barn, 16 barnbarn och sedan barnbarnsbarn. Det bästa tyckte jag var när vi då och då samlades allihopa och åt något gott som moffan hade skjutit/fiskat och som momma hade lagat till.
Jag är mormor och morfar evigt tacksam över den trygghet och dom fina minnena som dom har gett/ger mig/oss. Där nere har man alltid varit välkommen, det har inte spelat någon roll vilken tid på dygnet det har varit.
Den här sommaren är på många sätt sig likt dom andra somrarna, men den är på ett väldigt stort sätt också sig väldigt olik.. Jag vet inte om det blir sista sommaren som man kan sitta på eran (för mig kommer alltid huset att vara erat hus) balkong och fika, skratta, gråta. Det känns som att en era börjar ta slut och jag likt många fler tycker det är svårt att acceptera lika mycket som jag/vi tycker det är svårt att förstå att det är ditt namn det står på stenen vid graven.
Inget är sig likt när du inte finns moffan. Vi alla väntar fortfarande på att du ska komma och sätta dig och fika med oss på balkongen och att du ska komma upp ur källaren, ner från fejset eller inkörandes med båten.
Du var så snäll, ödmjuk och omtänksam.
Och både du och mormor visade att man behöver inte ha mycket pengar för att vara rik.
Ni gav/ger så mycket mer och det tänker jag ofta på och det kommer jag ta med mig genom livet.
Egentligen behöver man inte så mycket, det viktigaste är faktiskt att man har varandra, som den broderade tavlan i erat kök säger.
När jag tänker efter så sa jag nog aldrig tack tillräckligt mycket när du levde,
men jag hoppas på något sätt att du ska höra det nu: Tack, tack, tack för allt älskade moffan!
Vi önskar allihopa, även du, så innerligt att du fick leva lite längre!
Det gör nog mest ont, att du så gärna ville finnas kvar ett litet tag till här på jorden.
Det är jobbigt att minnas och tänka på, men jag vill aldrig glömma.
Som tur är kommer alltid den här melodin att påminna mig om dig och alla de fina minnen du gav mig/oss:
1 kommentar(er)
